Hej alla glada läsare! Kenny sitter nu vid tangenterna. Kul att det är så många som har besök våran blogg. Tyvärr vart det nu lite glapp sedan sist men p.g.a. brist på internet. Men nu är vi äntligen framme i Städerna Stad, Las Vegas.
Nu har man äntligen fått sätta sig till ro framför datorn
Resan har varit lång men många gånger värt det!

Ankan, Jenkan & Elur.
Själva resan från Stockholm började med en mängd säkerhetskontroller, biljettgenomgångar, mystiska frågor om man hade några roliga vapen med sig och en sväng väntan. Som tur var hade ingen av oss något vapenliknande föremål så vi fick tillstånd att åka till USA.
Väl på planet så väntade ca. tio timmar flygfärd mot Atlanta Airport. Nicke hade så klart fixat fina platser åt 3/4 av personalen just framför den stora TV-skärmen mitt i gången. Synd dock att alla tre filmer var ungefär lika intressanta som “Safety-on-board” broschyren. Snart väntade vårat första flygplansmål och på dagens meny var det Kyckling. Med sås. Och Kykling var det. Med sås. Vad nu denna sås var för något låter jag vara osagt. Kycklingen gick i alla fall att svälja. Efterrättskakan fick Mattias. Inga onödiga kolhydrater här då man fortfarande hade två kilo kvar till målvikten -54. Dock så antecknar jag kak-underskottet och kakor kommer det att blir efter invägningen, lugn bara…Vi är ju endå snart i kakornas hemland.
Så äntligen efter fyra koppar kaffe, tre sporadiska powernapes och ett halvt How I Met Yor Mother avsnitt så landade vi en timme tidigare på Atlanta Airport. Direkt efter vi kommit in på flygplatsen så väntade det en lååång kö till stället där vi skulle lämna in våra formulär om vi hade bidragit till förföljelsen i Nazi-Tyskland eller hade smittsamma psykiska sjukdommar. Foto och fingeravtryck på alla fingrar. Nu vågar man inte kasta en ett tuggummipapper så kommer dom veta att det var jag. Tusan. Efter vi hämtat väskorna på karusellen (direkt översatt) så fick jag äääntligen gå på toa. God bless the lavatory. Kaffekopparna brukar ju ha en liten effekt att vara vätskedrivande.
Coolt! Nu var vi äntligen i det berömda landet. Alla snackar som på en amerikansk TV-serie och mer eller mindre överviktiga människor rusade åt alla håll. Nu leter vi efter skylten där det står vilken gate vårat nästa plan ska gå. T7 står det. Okej vi tar snabbtåget mot andra sidan av flygplatsen. Fem kilometer senare var på Terminal T. Vårat plan ska tydligen inte gå föränn om ca två timmer så vi bestämmer att vi tar en timme då vi äter lite alt. fikar.

Rickard festar på en muffins!

H-G verkar nöjd över Starbucks kaffe!
Starbucks vart Jag, Nicke, H-G, Matte, Rickard och Minnas första mål och för mig och Minna vart det en Ceasarsallad och en kopp kaffe. Dom andra festade lös på Café Lattes och feta muffins. Orättvist, men gud vad jag kommer äta muffins senare. Ca. en timme senare så ser vi att det tydligen inte är Terminal T vi ska åka ifrån utan Terminal 1. Mot snabbtåget och några minuter senare så hittade vi äntligen rätt.
Nu väntar nästa flygresa. Mot Los Angeles lyfter vi, lite trötta men glada. Intressant var kabinpersonalen som verkade väldigt stolt över att vi hade en medresande militär ombord. Efter ett mindre tal och applåder om militären så utropades det en efterlysning efter en viss Victoria Gay!? (Osäker på förnamnet men nått i den stilen) så fnissade vi Svenskar åt det underliga efternamnet. Humor på hög nivå.

Heaven of Vakenhet
Klockan är väl ca. 21.00 lokal tid i Californien och Los Angeles börjar lysa upp i fönstret. Galet vilket stor stad. Efter en mjuk landning så var det dags att fixa fram våran hyrbuss. Jag och Nicke hittade efter en mindre jakt på vars vi skulle en buss som vi trodde skulle ta oss rätt. Det gjorde den. Och där stog den, en vit Ford. 15 sitsig V8 med automat. Vi åker och hämtar rästen av gänget och trångt blev det med all packning men in kom vi tillslut. Nu väntar det lite mer spännande momentet. Åka ur Los Angeles.
Med en stunds fipplande på GPS’en så fick vi fram en rutt. Genom gator och korsningar, rödljus och svängar så verkade vi ta den mest omständinga vägen. Nu ville Nicke till närmaste Highwayen och GPS fick fnatt. Men det kändes liiite tryggare att åka här än genom några läskiga bostadskvarter. Snart så började vi skymta L.A. Downdown och förbi skymtade en mäktig syn. Det ska bli spännande att besöka denna stad nästa vecka. Men fram gick det och magarna började kurra så vi beslutatade att stanna av på Seven Eleven. Oj, det var inte riktige som i sverige. Ta allt gånger tre i storlek och då är vi ganska nära. En hel kyl med energidryck, och tro inte att Red Bull’en fanns bara i 250ml, här dominerade 1L burkarna i hyllan. Denna gång fick det dock bara bli en enkel macka och en flaska vatten för mig.

Budgett Inn, ett självklart val!
Vidare mot Las Vegas beger vi oss och snart så har vi äntligen kört in på Interstate 25 mot Las Vegas. Men inte länge skulle vi få ha vårat hopp om att om ca 3-4 timmar ligga i en skön säng på vårat fina hotell så meddelar vårt kära Norska Taekwondolag som kört ca 3-4 timmar innan oss att vägen till Las Vegas är avstängd p.g.a. snö och is! Vafasen, ligger inte Nevada mitt i öknen. Jo, men tydligen så kan det bli lite halkigt nattetid och just denna vägstrecka innehöll en neförsbacke på flera kilometer och bilar hade tydligen kört av vägen och voltat så vägen skulle komma vara avstäd till 10-11 nästa morgon. Det enda valet vi hade var att ta in på motell efter vägen och i Barstow så hittade vi vårat guldpallats. Budget Inn! Med ett yrvaket indiskt par så fick vi ett bra pris på sju rum att övernatta på. Rummet var faktiskt inte så hemska och tillslut så lyckades man somna i den breda men hårda sängen. Tidigt på morgonen vaknade jag. Vet inte vad klockan var men ut genom fönstren kikade jag om det var ljust. Det var det, men till min förvånan så var våran bil borta! Säg inte att nån har stulit vår bil. Äsch, det kanske är Nicke som är uppe på nån billig Outlet och shopper så i säng igen och kl 9 så stiger jag åter upp igen och där stog den. Lunget la sig och jag och Matte gick ut för att hitta våra kamrater. Ut kom Nicke, pigg och glad. Jag undrade vars tusan dom hade varit. “Jag å H-G for på McDonalds kl. 6 och åt frukost”. Jahaa tack för att du väckte oss andra så vi fick följa med.” Aja, en trött och hungrig besättning fortsatte resan mot Las Vegas!

New York - New York
Efter ett antal mil så stannar vi av vid Bakers för att möta upp våra norksa medressenärer. Humöret vart lite bättre nu efter vi fått i oss lite frukost och in på motorvägen igen. Nu var det inte långt kvar. Mil efter mil höll vi utkik efter denna unika stad mitt ute i öknen och plötsligt så där var den! Las Vegas. Alla i bussen satt klistrade vid rutorna, kamrorna rullade och pekfingrarna pekade hej vilt mot allt och alla dessa fantastiska byggnade och skapelser. Efter strippen så fanns alla dessa feta hotell. Mandalay Bay, MGM, New York - New York, Bellagio, Paris, Mirage m.m. Och slutligen länst upp på strippen låg vårat 300 m höga hotell, Stratosphere!

Mitt och Elias rum på Stratosphere
När vi svängde in på hotelparkeringen så såg vi att parkering bara fick plats med små bilar. Hmm, men som tur var hittade vi till garaget “Oversized cars”. Där fick vi plats. Och så klart så var nog våran buss minst av alla. Här stog det Pickups med lastbilsdäck, helt galet. En liten promenad sedan var inne i Casinodelen på hotellet. Oj, oj. Här blippas det och blinkas var än man tittar. Ett helt landskap av spelautomater och spelbord. Nåja, genom denna jungel hittade vi till slut fram till receptionen. Incheckade och bosatta på våra rum så var det dags för vårat första träningspass. Men vars tusan skulle vi hålla till? Efter något typ av klartecken från norska tränaren Gunnar så kunde vi träna i en foageliknande tillhåll. Efter en snabb uppvärmning med lite spring och hopp så avbryter plötsligt en vakt med typiskt amerikansk donutätande-liknande utseénde våran träning med följande motivation:
- Ni kan inte träna här, för skulle ni göra er illa så kommer ni att stämma oss!
Alla skrattade lika gott och visst var vi i USA alltid. Jahapp, nu då. Vi fortsatte att stretcha lite och tillslut kom en finklädd man som sa att han hade ett rum till oss på 24 våningen. Okej. Upp på 24:e våningen med raketfartshissen och vi gick in på rummet.
- Här kan ni hålla på.
- Okeeeej, najss!!!
Hehe, vi hade fått en egen svit att träna i! Helt galet. Stor och fin men ioförsig relativt liten träningsyta så flyttade vi bort lite möbler för att sedan sparka loss lite mits. Nervös var man att man skulle pajja nån svindyr tavla som hängde där eller riva upp heltäckningsmattan men det gick bra till slut. Mitt livs coolaste träningslokal hitills.

Casinot
Nu var det äntligen dags för mat! Men innan det så testade jag att väga mig. 55,3 kg. Jäklar! Vägde 56,0 innan vi åkte. Nu kunde jag fasen unna mig lite mat
Iväg drog vi ner efter strippen och hittade en rätt cool restaurang. Servitörerna hade kort-kort och neon och skin klädde hela inredningen. Detta ställe skulle vi haft i Skellefteå. Efter en genomgång på menyn så lät endå Soutwest Chicken Sallad rätt aptitligt så det fick bli en sådan. Nicke vräkte som vanligt på och beställde Nachos till förrätt och nån typ av spett till huvudrätt. Efter en stunds väntade och hunger så kommer det in en stooor tallrik till Nicke. Oh My God. Det var hans förrätt. Nachos, med ost, lök, jalapenos dipper och såsser. Allt vägde väl säger minst 2-3 kilo. Det måsta varit en förätt till minst 5 pers. Nicke högg i och efter en stunds glafsande så började mättnaden redan synas på Nicke. Snart kom huvudrätten också hehe. In kom den och min fina kycklingsallad. Och det kan ja lova att det var nog den godaste kycklingsalladen jag någonsin ätit. Mätta och belåtna drog vi oss tillbaks till hotellet och här sitter jag nu och skriver mina sista rader innan jag ska hoppa i säng. Klockan är nu midnatt lokal tid. Det var nog allt för mig idag, kommer lägga in fler bilder i Bildgalleriet så ni får kika in det!
Good Night from Fabulous Las Vegas, Nevada, USA // Kenny
PS. Kram på min tjejor; Mamsen, Sandra å Jane
Team Budo Nord US Open
Senaste kommentarer